Expeditionen är på väg mot sitt slut, vilket känns både skönt och samtidigt lite vemodigt. Det ska bli underbart att få krama om min familj igen, träffa mina vänner, och promenera bland höstlöven hemma i Tyresö.  Men tråkigt att ta farväl av de nya vänner och härliga människor, som jag spenderat snart fyrtiofem dagar med ombord. Några kan jag som tur är träffa snart igen i Stockholm, men andra vet jag inte när, eller ens om jag får se igen.  
Dagarna känns längre nu när vi inte är fullt upptagna med arbete (jo, några har fortfarande mycket jobb med att skriva rapporter och bearbeta data, men inte jag), och jag är tröttare än när det var fullt upp. Delvis beror det kanske på tidsomställningen. I söndags ställde vi om till svensk tid, vilket innebar att klockan åtta på morgonen plötsligt blev tio på kvällen. Sedan blev måndagen lång, eftersom jag vaknade före två på natten. Efter lunch piggade jag upp mig själv med lite frisk luft, och hittade ett barnsligt nöje i att stå i fören och hissna när vågorna hävde fartyget upp och ner, och stänkte kaskader av vatten nästan upp till där jag stod. Sedan är det förstås trevligt att äntligen ha tid att läsa, och se några filmer i Odens lilla biograf.
Under natten till tisdag minskade vågorna, delvis på grund av att vi gick i skydd av Frans Josefs land, och idag har vi nästan inte haft någon sjö alls. Tre dagar kvar innan vi får fast mark under fötterna, och just nu känns det långt, jämfört med hur snabbt de sex veckor gått sedan vi klev ombord.