Dags att berätta lite om vad som händer med en del av de prover vi tar ut från sedimentkärnorna efter att vi splittat dem – och om organismerna med de underbara namnen ovan.

Ett bra sätt att ta reda på hur gammalt ett sediment är, är att analysera rester av djur och växter i sedimentet. De flesta djur och växter bryts ner och lämnar inget efter sig, men de som bygger skal av kalciumkarbonat bevaras under rätt omständigheter, och kan användas för kol-14-datering.

Beroende på hur varmt eller kallt det är i vattnet, hur salt det är och om det är istäckt eller inte, så är det olika arter som trivs och utvecklas i större antal. Genom att bestämma vilka arter som finns på ett visst djup i sedimentet kan man alltså säga en hel del om tiden de levde under. Dessutom dör vissa arter ut och andra tillkommer, varför artbestämningen också blir en tidsmarkör.

Här på Oden är det Jan, Laura, Natalia och Tom som letar efter foraminiferer, ostracoder och nannofossil i sedimenten. Foraminiferer är encelliga djur som finns i världens alla hav. De bygger skal av kalciumkarbonat, som blir större ju äldre de blir. Ostracoder är kräftdjur som även de bygger kalciumkarbonatskal, fast till skillnad från foraminifererna ömsar de skal allt eftersom de växer sig större. Nannofossil är bevarade delar av växtplankton. De är mycket mindre än de andra, och finns i betydligt större antal när miljön är rätt för dem.

För att leta efter nannofossil kan man stryka ut leran direkt på ett objektglas, och studera provet i ett mikroskåp. För att kunna titta på foraminifererna och ostracoderna måste de först skölja bort leran ur proverna. Det görs i en sikt (ett finmaskigt nät) med en maskstorlek på 63 mikrometer. Det som stannar i sikten torkas i ugn och sparas. Sedan tittar de på innehållet i mikroskåp och plockar ut de olika arter av foraminiferer och ostracoder de hittar. I en del kärnor finns nästan inga alls, medan andra på vissa nivåer innehåller massor. När det finns tillräckligt många på ett djup i sedimentet som man vill åldersbestämma, plockas de ut för att skickas för kol-14-datering när vi är tillbaka. Foraminifererna är stora som saltkorn ungefär, och för en datering behövs ca 600 stycken. Ibland hittar man fragment av snäckskal, och då kan det räcka med ett enda.

Hittills under expeditionen har ett tjugotal prover plockats ut för kol-14-datering, och det lär bli många fler när vi kommer hem.