I fredags fick vi äntligen se is igen efter många dagar i öppet vatten. Den här gången dundrade vi inte in några stora sjok av is, utan istället var havet plötsligt fyllt av små isplättar. Roligt nog kallas det faktiskt pannkaksis, och är ganska vanligt när havet börjar frysa till.
Jag hade hoppats att få vara med om isbrytning ”på riktigt” under den här expeditionen, men i de områden vi rört oss i har det varit ovanligt lite is och ingenstans har den varit riktigt tjock och sammanhängande, så det ser inte ut att bli något av med det. Den stora fördelen med att vara i isen, är att man slipper sjögång, även när det blåser mycket. Nackdelarna är större bränsleförbrukning och att instrumenten som mäter bottentopografi och bottenstruktur på djupet ger sämre mätresultat på grund av störningar från isen.

I onsdags hade vi så pass mycket sjögång att vi ställde in mycket av arbetet. Även om man inte blir sjösjuk så blir man trött när det gungar en längre tid. Många tog en extra tupplur och några var lite extra bleka. Själv var jag på väg att bli dålig strax innan middagen, men med lite mat så gick det över. I matsalen sitter ett instrument som visar Odens lutning i sidled. När det i några vågor gick upp på tio procent, behövde vi hålla i brickorna för att inte bestick och glas skulle fara iväg över bordet. Framåt fredag eller lördag är det dags att påbörja resan mot Tromsö, där vi kliver av. Eftersom högsäsongen för höststormar över Barents hav har dragit igång, bävar jag lite lätt inför de sista dagarna av expeditionen.
Igår hade vi en planerad brandövning, så därför var det lite lustigt att vi hade ett falskt brandlarm dagen efter, strax efter nio i morse (lustigt först efter att det visat sig vara falskt förstås). Rökdetektorerna är väldigt känsliga och sitter precis utanför badrumsdörren i alla hytter, så duschar man varmt och öppnar dörren är det inte helt ovanligt att larmet går igång, och det var vad som hände. Det blev ett abrupt uppvaknande för många, som hade tagit sovmorgon efter en sen lördagskväll.