I lördags gick sista sågbladet till vår core splitter sönder, och de andra liknande som fanns passade inte, så idag har vi tvättat den ren från all lera så att den är färdig att packas ned. I väntan på att den stuvas undan och en annan såg tas fram, har jag haft tid att prata lite med de som jobbar inom meteorologiprogrammet och se på när de skickade iväg en av sina väderballonger. Solen lyckades delvis tränga igenom molnen och vädret var riktigt fint. Enligt Georgia, som hade hand om ballongen, var det bara tredje dagen med sol sedan vi lämnade Barrow.

Fyra gånger per dygn skickar de iväg en vädersond fäst vid en heliumfylld ballong från helikopterdäck. Ballongen stiger till 20–25 kilometers höjd, vilket tar knappt en och en halv timme, och sedan exploderar den i den tunna luften. Under färden uppåt mäter sonden temperatur, luftfuktighet och lufttryck. Mätningarna görs ungefär var femte meter upp till 10000 meter och därefter mer sällan. Sonden har också en gps-mottagare, så att man i efterhand kan beräkna vindhastighet och -riktning utifrån hur ballongen rör sig. Mätdata skickas kontinuerligt till en mottagare på Oden så att forskarna kan titta på dem direkt. Resultaten används både på sikt i forskningen och omedelbart av vädertjänster i flera länder, som använder dem för att göra väderprognoser.

Förutom väderballongerna finns flera fasta mätinstrument ombord, som dels mäter samma parametrar som sonderna fast i nivå med havet, och dels används för att bestämma molnens höjd och tjocklek. Mätdata från expeditionen kommer att användas inom många olika projekt, men det övergripande målet med forskningen är att undersöka hur molnen påverkar istäcket, och vice versa.

Som avslutning på dagen, eller efter middagen i alla fall, fick jag släppa iväg en ballong alldeles själv (efter att John fyllt den med helium och förberett allting). Lite kul måste man ju ha, som John sa.