Vi har nu haft fem intensiva dagar med provtagning av sediment och vatten. Var proverna ska tas har bestämts långt i förväg. Ett antal områden av intresse har valts ut, där man vill undersöka vattnet och bottnarna på olika sätt. Det första området ligger norr om Berings sund och nordost om Wrangelön, där det finns en dalgång i havsbottnen, kallad Herald Canyon. Där har prover tagits i och på sidorna av dalgången. Det är grunt där, ca 50–100 meter, vilket det också är i enormt stora delar av havet längs Sibiriens kust, där kontinentalsockeln sträcker sig långt ut. De andra områdena ligger alla mer eller mindre på sluttningen från kontinentalsockeln ner till djuphavet. Nu är vi rakt norr om Wrangelön och kommer att förflytta oss sakta västerut från den ena provtagningsplatsen till den andra.

Både vatten- och sedimentprovtagning av den här storleksordningen, innebär att tung utrustning skall sänkas ned och lyftas upp med vinschar från Odens däck. Därför är det hela väldigt väderberoende. Om vågorna är stora eller det blåser mycket, finns risk att utrustningen gungar in i sidan på Oden och går sönder. Därför kan planerna komma att ändras gång på gång. Planerade provtagningar kan utebli och andra läggas till. Eftersom det är dyrt att driva Oden i Arktis under nittio dagar, och man vill få ut så mycket vetenskapliga data som möjligt under den tiden, så tas proverna ibland oavsett tid på dygnet.

Många mätningar och analyser måste också göras direkt efter provtagningen. Inte så konstigt att många sett trötta och hålögda ut på sistone. Själv blev jag stående en hel natt ute på akterdäck tillsammans med Natalia för att ta ut delprover från en sedimentkärna. Det har varit otroligt mycket jobb, och tiden för annat, som att träna, läsa eller skriva hem har inte funnits, men idag blev det lite lugnare och jag kunde avsluta vid åttatiden.

De första dagarna efter att vi lämnat Barrow var det förhållandevis varmt med temperaturer på upp till 5–6 grader i både luft och vatten. Nu när vi förflyttat oss norrut har temperaturen krupit ner under noll, och kallare ska det bli enligt prognoserna. Igår när vi satt i matsalen och diskuterade hur vi skulle lägga upp arbetet, dundrade det plötsligt till och allting skakade. Vi hade just kört in i det första sjoket av is. Vi som aldrig varit på expedition förut rusade till fönstren och jodå, nu fanns det is att se! Trots att jag sett gott om bilder från Arktis, blev det ändå en aha-upplevelse att se färgerna i isen. Under vattenlinjen är isen turkos och skiftar med djupet och ljuset. Vackert och mäktigt. På kvällen när jag satt själv i labbet och avslutade en pH-mätning så dundrade det och ven, skakade och smällde mest hela tiden. Det var halvmörkt, regnet hade övergått i snö och däcket blivit halt. Jag skyndade på så mycket det gick och hoppades att alla ljud var helt normala...

Ännu har vi inte sett några isbjörnar. Kanske inte så konstigt eftersom isen fortfarande är utspridd utan större sammanhängande områden. Vi har fått nöja oss med mindre djur som fåglar och sjöstjärnor i sedimentproverna. Fiskmåsar har jag sett flera mitt ute på havet, konstigt nog, och i söndags mötte jag en liten fågel med lång näbb spatserande på däck. Vi gissade att den kan ha kommit från Wrangelön, som är närmaste land, men ändå långt för den här lilla fågeln.